På min 6,5 km långa väg hem från universitetet finns två päronträd som tillsammans med de cyklister som passerar under dem varje höst producerar stora mängder fruktmos. Under ett av dess träd träffade jag nyss en liten igelkott som obekymrat gnaskade på ett nyfallet päron. Jag försökte ta en bild, men det var mörkt och min mobil har ingen blixt. Det var i alla fall otroligt sött! Några tiotal meter längre bort spatserade ännu en taggig krabat, antagligen trött på eller ovetande om det närliggande päronparadiset.
Det hela fick mig att tänka på hur oförstående jag ställer mig till de studenter som bosätter sig i Ryd, området närmast universitetet, och sen helst aldrig rör sig någon annanstans än mellan hemmet och universitet, med undantag för någon liten tur in till stan för ett besök på systembolaget. Som en liten tumnagelsvärld.
Inte för att vara självgod, men de kan ju inte förstå vad de missar. När jag ska någonstans försöker jag alltid hitta nya vägar; hur många gånger jag cyklat vilse har jag tappat räkningen på för länge sedan. Min nyfikenhet kanske är överdriven, men en väg jag aldrig svängt in på lockar mig oerhört. Det kan ju också vara anledningen till att jag inte känner någon icke-infödd linköpingsbo som hittar bättre än vad jag gör. Linköping har så många ställen som är fantastiskt vackra i mörkret, men om du håller dig på Malmslättsvägen kommer du aldrig att hitta dem.
Att vara vilse (och då inte bara geografiskt) får dig att växa.
PS. Jag ska blogga mer, men formen kommer kanske att vara lite annorlunda.
"Att vara vilse får dig att växa"... Oj, vad fint. Det ska jag komma ihåg.
SvaraRadera